Om att ta ansvar

Hej. Jag tyckte att mina grannars barn hade det förfärligt. De hade varken Levisjeans, iPhones, iPads eller speldatorer. Kort och gott, de hade det dåligt med sina icke märkesjeans och billiga Androidmobiler. Det var helt enkelt en oacceptabel situation.

Så jag gjorde som varje vettig människa skulle göra.

Jag tog ansvar! Det ni, det är det inte alla som gör.

Jag belånade huset maximalt och köpte alla barnen i grannskapet precis allt som de ville ha och behövde. Det fanns helt enkelt inget alternativ till att låta dessa barn ha det sämre än mina barn.

Nu till det som gör mig arg. Nämligen att mina barn blir arga på mig, för att jag köpte grannens barn årets modeller av iPhone och jeans. Mina egna barn har ju förra årets modeller. Otacksamma är vad de är. De måste förstå att vi ansvarar även för att grannens barn har det minst lika bra som vi. Och då måste man offra sig lite, så att man får känna sig som en god människa. Förresten, så lyckades jag låna ännu mer pengar genom att förfalska grannarnas namnteckningar och belåna deras hus. De har råd, inga problem.

Men det märkliga är att grannarnas barn inte är glada och belåtna. Vissa av dem ger till och med mina barn stryk och ibland snor de kläder från vår tvättlina. Någon hade visst varit närgången mot dottern mot hennes vilja också. Men det beror nog på att grannarnas barn har en annan uppfostran. Inga problem, när de kommer hem till oss, så sköter de sig, såvitt jag kan se. Fast jag undrar var min iPhone tog vägen efter senaste barnkalaset.

Alla likheter med svensk politik i ovanstående text är oavsiktlig?!

Eller rättare sagt, ni tycker säkert att ovanstående text skulle beskriva en synnerligen oansvarig vuxen människa, som belånar sig själv och grannarna för att få känna sig som en god människa.

Men det är precis så här dagens riks- och kommunpolitiker beter sig idag. Kommuner som hävdar att de tar ansvar för flyktingfrågan gör precis så här. De stjäl från grannkommunerna, som har bättre skötta ekonomier. Eller rättare sagt, de stjäl från elva kommuner som betalar in till det kommunala utjämningssystemet. Så vi kan nog med fog säga att fler kommuner tar inte sitt ansvar för den kommunala ekonomin. Och sen har vi staten. Sverige har inget ansvar för att det finns krig i andra länder. Trots det så tjatar riksdagspartierna om att vi ”måste ta ansvar”. Samtidigt så mobiliserar man Kultursveriges Netflixekonomer och andra som tycker att vi ska ta ansvar. Och försöker brunsmeta de av oss som har vuxit upp i hem där man har blivit uppfostrad till att man konsumerar inte mer än man har råd till och att man ska undvika lån så långt som möjligt. Hur som helst, så har staten i form av regering och riksdag tyckt att vi ska ta ansvar för grannens barn. Vi ökar vår statsbelåning så fort som möjligt. Dock så förstår staten att man har inte råd att fortsätta betala för grannens barn hur länge som helst, utan då väljer man att skyffla över problemet till kommunerna. Som i slutändan kommer att bli tvungna att belöna kommuninvånarna för sin solidaritet med skattehöjningar på två kronor och upp till sju kronor. Det gör kanske inget om man är rik Netflixekonom som kan trixa med sitt bolag och klarar sig bra ändå. Men för våra fattigpensionärer som har en garantipension på maximalt 7.952 kronor i månaden, innebär det att idag, så får pensionären ut 5.487 kronor efter skatt, men med aviserade skattehöjningar kan det bli så lite som 4.930 kronor. Alltså får fattigpensionären avstå från 557 skattade kronor per månad, eller 6.684 kronor per år. I praktiken har vi alltså tagit en månads nettopension från fattigpensionären.

Dagens politiker i regeringen, riksdagen och i kommunerna kallar detta för att ta ansvar.

Jag anser att det som pågår idag inte är att ta ansvar. Det är ansvarslöst, godtyckligt och förkastligt att staten och kommuner tar på sig kostnader som man inte mäktar med eller kan hantera. Det är också förkastligt att låna till löpande räkningar, det vet varje gymnasieekonom. Och man har inte presenterat några kalkyler på hur man kan se lånen som investeringar för framtiden.

Alla vet att lånebaserad konsumtion bara leder till lyxfällan. I det här fallet så betalar vi för andras konsumtion till och med, så vi har inga tillgångar kvar att sälja när lånen ska betalas.

Jag vill få slut på det slöseri som sker under ursäkten ”att man tar ansvar”. Ansvar antyder skuld, vilket Sverige inte har till många av världens problem. Det är inte ansvarsfullt att agera socialkontor för hela världen, så att alla får det minst lika bra som svenskar.

Kai Rämö

Försvarspolitisk talesperson Medborgerlig Samling

_______________________________________________________________

Detta är ett debattinlägg på MED-bloggen. MED anser ämnet viktigt att diskutera men håller som parti inte nödvändigtvis med skribenten. Inlägg som är uttryck för partiets mening publiceras i kategorin ”MED tycker”.