Jag är glad över att ha fått styrelsens förtroende att företräda partiet i frågor som rör identitetspolitik och woke i rollen som Medborgerlig Samlings nya rättvisepolitiska talesperson. Jag kommer i den här texten att presentera mig själv och dela med mig av mina tankar kring min nya roll och vad jag ämnar åstadkomma.
Låt mig börja med titeln. (Tjusiga titlar är ju någonting som en yrkespolitiker i ungdomen fäster stor vikt vid!)
Utifrån mitt perspektiv som 18-åring är det svårt att angripa den svenska politiken utan humor och självdistans. Med internets ankomst och det allmänna oengagemang i politik som jag ser hos mina jämnåriga är det svårt att betrakta politiken av idag som någonting annat än en gammal teaterpjäs som skådespelarna vägrar sätta punkt för.
En åskådarskara som kallas journalister mässar oavbrutet om detta spektakel nedanför scenen och utanför dörrarna står en lång kö av protegéer som väntar på sin chans att spela pjäsen, men som först måste matas igenom teaterskolans (ungdomsförbundens) lektioner innan de anses trygga nog att uppträda själva utan att ställa till med för mycket oväsen. Och pjäsen fortsätter. För evigt.
Så ser svensk politik ut idag. Ingenting nytt händer, inga nya idéer upptäcks och inga gamla prövas. Allting är en evig loop av intriger och skådespel. Därav grunden till min liberalism. För om politiken idag bara är teater och intriger, så ställer frågan sig själv: varför ska vi betala halva vår lön för att finansiera skiten?
Rättvisepolitisk talesperson är ett briljant namn av två anledningar. För det första gör det narr av alla politiker som ständigt tillskriver sina cyniska maktambitioner vackra ord såsom “rättvisa” och “demokrati”. För det andra hamrar det in en viss poäng som den svenska borgerligheten missat i Kulturkriget, nämligen att meritokrati, likabehandling och lika rättigheter är rättvisa, inte någonting annat. Vänsterns monopol på rättvisa är en stor bluff. Att särbehandla människor på grund av ovalda egenskaper såsom kön och hudfärg, att bestraffa de människor som söker sig uppåt i livet och anstränger sig, och att med hjälp av våldsmonopolet ta människors pengar, är inte rättvisa. Det är någonting annat.
Som homosexuell själv ligger skämskudden alltid nära till hands när identitetsvänstern försöker peka ut mig som ett offer och samtidigt som ett litet barn som inte kan tänka själv. Enbart på grund av att jag är gay. När jag för partiets räkning ansökte om att ställa ut på Stockholm Pride i veckan blev vi nekade tillstånd med hänvisning till den beryktade värdegrunden. Stockholm Pride nekar alltså en homosexuell man att ställa ut på en festival för hbtq-personer med budskapet att lika rättigheter och likabehandling är bra. Man underkänner därmed min förmåga att tänka själv och tvingar fram en konsensus om att bögar är offer för att de är bögar. Tack för den Stockholm Pride!
I grund och botten ägnar sig alla identitetspolitiska organisationer i Sverige åt en form av kapitalism. En unken, perverterad sådan. Denna taktik går ut på att ringa på hos välvilliga politiker och tjänstemän med alldeles för mycket makt och pengar, förklara för dem att det finns en utsatt minoritet någonstans i ett hörn som inte kan tala för sig själv och som dessutom behöver “stöd” mot all världens hemskheter och att man själv är lösningen på denna grupps problem så länge man får tillräckligt mycket pengar av staten.
Det är egentligen inte så konstigt att det blir såhär i välfärdsstat efter välfärdsstat i Europa och resten av Västvärlden. Vem som helst begriper att den socialistiska välfärdsstatens devis “av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”, leder till inflation i behov och oförmåga – det är ju det som belönas!
Resultatet är en enorm industri av gråterskor och deras frälsare som är lika effektiva som politikerna på att reproducera sig själva. Deras jobb är rätt och slätt att uppfinna offer för sig själva att rädda, och för de stora grupper som utpekas väntar naturligtvis en enorm förödmjukelse. Att tillhöra en av alla “utsatta grupper” i Sverige idag innebär att jag ständigt, med statens goda minne, utmålas som mindre kapabel och självständig än mina landsmän. Det är förnedrande.
Lösningen på dessa problem kan sammanfattas i tre ord: avfinansiering, avfinansiering och avfinansiering. Vi måste dra undan mattan för alla organisationer i Sverige som aktivt motarbetar ett ansvarsfullt medborgarskap och ett levande civilsamhälle. Vi måste göra slut med alla aktörer som aktivt motarbetar ett utbildningsväsende och näringsliv präglat av flit & merit. Och i vår kultur måste vi ersätta offret med hjälten som det högsta idealet för alla att eftersträva och beundra.
Jag siktar på att bli Sveriges sista jämställdhetsminister, och jag ser fram emot att samarbeta med dig för att ta MED in i riksdagen 2026.
Maurits Rannevid
Rättvisepolitisk talesperson
MED-bloggen 